Vi leser nordisk #3: "Blues från ett krossat världshus", Sonja Nordenswan, 2009, PQR

Bildet er lånt herfra.

 Dette er bok nr. 3 i Samlesningen til Knirk. Jeg rakk aldri lese "Vågen" av Voetmann, boken kom frem for sent, og etter å ha lest de andre omtalene prioriterte jeg å starte på Nordenswan sin bok, Voetmann sin virket veldig sær, litt for sær for meg.

Sonja Nordenswan er nominert av Åland til Nordisk Råds Litteraturpris. Dette er første gang Åland nominerere sin  egen kandidat til denne prisen. På nettsiden http://www.norden.org/, en samarbeidsside for de nordiske landene, omtales boka slik:

Romanen Blues från ett krossat världshus är en psykologisk thriller som rör sig mellan olika tidsplan och olika kulturmiljöer. Bokens titel indikerar huvudtemat: en splittring som framkommer hos individen, i familjen och på samhällsplanet. Den skildras via en subkultur med droger, svek och misslyckanden, som ändå inte utesluter varma och ljusa människorelationer. (les mer her)

Jeg liker Nordenswan sin bok. Det er en stund siden jeg har vært så oppslukt at jeg har glemt å telle hvor mange sider jeg har igjen for å forberede meg på at slutten nærmer seg. Det resulterte i et høyt "Nei!!" når jeg bladde om det jeg ikke visste var siste side og innså at boken var ferdig. Jeg var så spent på hva som egentlig sto i brevet hun fikk, men ved nærmere ettertanke var det en helt riktig slutt på boka.

Dette er en fortelling som strekker seg over en periode på 50 år og historien om tre generasjoner kvinner: Bestemor Johanna, mor Sandie og datter Smaragda. Smaragda har vokst opp sammen med bestemoren sin og uten foreldre. Moren kjørte seg i hjel når hun var 4 1/2 år, hun vet ikke hvem faren hennes var, og hun vet heller ikke hvem morfaren hennes var. Det er Smaragda sin nysgjerrighet og utålmodighet som driver fortellingen fremover. Hun avdekker sjokkerende ting i sin mormors fortid (det er så klart mormoren selv som forteller dette), hun få vite hvem morfaren hennes er, hvem faren hennes er og også hvordan moren hennes vokste opp og hvordan hun levde. Det er ikke akkurat noen solskinnshistorie Smaragda får høre. Det er mye ulykkelige historier, bedrag, fattigdom osv., og spørsmålet er vel kanskje hvorvidt Smaragda har godt av å vite alt om sin familie. Hun påstår at hun har det, men som første setningen i boka vitner om så rabler det for henne, og det ganske så grundig. Dora er Smaragda sitt "alterego", og hun tar over føringen når Smaragda ikke lenger orker. Her kan man jo trekke noen linjer til Grimsrud sin roman og Smaragda snakker endel om sin psykolog, eller "hjärnstrykare" som hun selv kaller psykologen.

Hjärnstrykarens uppgift är att stryka skrutthjärnor till de är släta och fina som mesostar (s. 10)

Språket til Nordenswan er veldig godt. Når jeg studerte Folkloristikk var over halvparten av pensumet mitt skrevet på svensk så jeg både gledet og gruet meg til å ta frem en svensk bok igjen. Men jeg liker svensk veldig godt (både skriftlig og muntlig) så jeg koste meg veldig med boka.

Musikken er veldig til stede i hele romanen. Det er mye snakk om Led Zeppelin (naturligvis) og andre band som Yardbirds, Beatles, U2, The Cure, Siouxie and The Banshees etc. Den er alltid tilstede, men mer for å sette stemningen. Det er fortidens hendelser som driver historien fremover. Vi er med til London på 60- tallet og vi er med til Belfast på 80- tallet, men Åland er basen for alt.

Jeg vil helt til slutt dele et litt langt utdrag fra boken, men jeg synes det sammenfatter boken veldig bra:

Min värld som ända tills i fjol kunde liknas vid att bo i ett hyggeligt hus, visade sig vara ett hus uppfört på lös grund, ett världshus som långsamt började rasa ihop. Mormors livshistoria och upptäcken av vem som var min riktiga morfar åstadkom de första sprickorna i grunden. Visserligen ordentliga sprickor, men ändå inge större enn att jag fortfarande kände mig trygg inne i huset. Med mammas dagböcker blev sprickorna större och världshuset sjönk ihop så mycket att fönsterbågarna inte längre kunde hålla fönstren på plats. De föll ur och krossades, ett efter ett. Det blev kallt. Det blåste rätt igenom huset. Jag skar mig och blev blodig. Då försökta jag täta hålen och lyckades, ännu ett litet tag, hälla kvar illusionen om att världshuset var beboeligt.                                                            När sen mormor fick sitt stroke rasade taket in och jag var skyddeslös från alla håll. " (s. 191).

 Dette er en god bok, men jeg holder fortsatt en knapp på Beate Grimsrud når prisen skal deles ut.

PS: Forfatteren har faktisk kommentert på en av bloggernes sine innlegg, les hva hun skrev her.